Allting började väl egentligen någon vecka innan. Jag fick ofta molande värk i livmodern, likt mensvärk under nätterna, fast dessa var inte speciellt kraftiga. Det var först på torsdagen (den 13:e) som jag hade ganska kraftig mensvärksmärta, som höll i sig regelbundet hela dagen. Det var även denna dag som min pappa fyllde 50 och familjen överraskade oss här i stockholm. Vi höll igång hela dagen med ett besök på vasamuseet och senare åt vi födelsedagsmiddag på restaurang. Under hela dagen kände jag sammandragningar/lätta värkar, som kom regelbundet med ca 30-60 minuters mellanrum. Men inget mer än så. Dagen efter fortsatte vi med att kika i affärer inne i stan. Jag hade då lätta värkar som kom regelbundet en gång i halvtimmen. De gjorde inte speciellt ont, men hela magen spändes och blev stenhård. På kvällen skulle min och luddes familj träffas för första gången och äta ute på restaurang. På väg i bilen får jag superont i bäckenet, en hemsk ilande smärta (antagligen för att bebisens huvud trängde sig ännu längre neråt) det fortsatte med dessa ilande hugg varje gång hon sparkade. På restaurangen och resten av kvällen har jag ännu kraftigare mensvärksmärta och lätta värkar som kommer ca var 20:e minut. Min familj är hemma hos luddes och någon timme efter att de åkt börjar jag få ännu ondare. Jag och ludwig sitter uppe sent och pratar, men jag får hela tiden ta en liten paus ca en gång i kvarten för att det gör ont. Vi skojar om att det kanske är dags men vågar inte hoppas på det. Ludwig vill försöka få igång mig så han gör massa övningar där jag måste resa mig och sen sätta mig snabbt flera gånger i rad. Han vill även att jag går runt i rummet. Värkarna fortsätter. Jag märker att de kommer oftare men är fortfarande inte jättekraftiga. Jag säger till ludde att jag tycker vi ska sova en stund ifall att det är nåt på gång. Han slocknar direkt, men jag kan inte sova eftersom värkarna blivit kraftigare. Vid halv två på natten börjar jag klocka mig själv, de kommer ca en gång var 5:e till 10:e minut. Jag ligger vaken en timme till sedan bestämmer jag mig för att väcka ludwig. Han går knappt att få liv i eftersom han är så otroligt trött. Värkarna känns nu som kraftig magknip och man vill hela tiden springa på toaletten. De gör nu ännu ondare. Jag lyckas äntligen väcka ludde men han tror det är falskt alarm och blir lite småsur (han var väääldigt trött och borta) När han äntligen är helt vaken hjälper han mig att klocka. Värkarna kommer var 3:e till 4:e minut. Vi ringer till förlossningen för att rådfråga. Tjejen i luren tycker att jag ska ta två alvedon och lägga mig i badet eftersom hon inte tycker det låter som att jag har så ont när jag får en värk under vårt samtal. Värkarna gör ont men är fortfarande hanterbara, jag måste dock fokusera på andningen under varje värk. Jag hinner inte till badet innan värkarna gör ännu ondare. Jag försöker slappna av men det är otroligt svårt då det gör så ont så jag inte kan ligga still. Det känns bättre att sprattla med benen och slå med armarna i sängen. Det kommer nu ca 3-4 värkar på 10 minuter. Vi ringer till förlossningen igen, tjejen rådfrågar med sin kollega och de beslutar sedan att vi ska komma in. Vi packar ihop våra saker och ringer efter taxi. Jag vågar inte tro på att det är dags, tänker hela tiden att vi kommer bli hemskickade igen, är mina värkar verkligen tillräckligt onda? Taxiresan tar ca 10 minuter och under denna restid hinner jag andas igenom 4 värkar. Vi ringer på förlossningen och blir insläppta. Klockan är nu runt 04:45. Jag får läggas i ett rum, blir undersökt och det visar sig att jag redan är öppen 5 cm. Jag får CTG på magen för att kolla bebisens puls. Jag blir sedan inskriven, barnmorskan kommer tillbaks och utbrister "ja, då ska ni bli föräldrar idag" jag tänker va? Är det verkligen sant? Är det verkligen dags nu? Vi blir förflyttade till ett förlossningsrum. Jag får byta om till ett väldigt tjusigt sjukhuslinne. En Barnmorska, undersköterska och student presenterar sig och hälsar oss välkomna. De kollar bebisens hjärtslag och frågar om jag vill börja med lustgas. Jag testar under en värk och det känns så mycket bättre. Denna fantastiska sak kom att bli min bästis under hela förlossningen. Värkarna blir ännu kraftigare, barnmorskan tipsar om att jag ska stå brevid sängen, brett isär med benen, luta mig fram med armarna och gunga med höfterna. Jag får även använda pilatesbollen, känns skönt att gunga sig fram och tillbaks under en värk. Mellan värkarna passar jag på att andas vanlig luft, dricka saft och gå runt lite i rummet. Efter någon timme blir värkarna ännu kraftigare, det känns som magknip gånger 1000!! Jag känner att det börjar trycka på lite och höjer lustgasen. Barnmorskorna ber mig lägga mig i sängen. Vid varje värk tar jag till med lustgas, alla tycker att jag andas superbra och undrar om jag gått profylaxkurs eller yoga. Nej får dom till svars. De tycker att jag är otroligt fokuserad och andas rätt genom varje värk. Jag börjar bli lite smått stolt över mig själv eftersom jag var orolig över att jag skulle tappa fokus. Vid varje värk måste jag hålla ludwig i handen och krama den hårt. Han är ett otroligt fint stöd, han behöver inte göra eller säga mycket, att han bara finns där räcker för mig. Jag blir tillfrågad bedövning men tycker faktiskt att lustgasen räcker. Jag är väldigt groggy och har väldigt stora minnesluckor under denna tid. Jag blir undersökt och jag är nu öppen 9 cm. Värkarna mellan 7-9 cm gjorde absolut ondast, ibland visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Under denna tid får jag även kräkreflexer och det känns verkligen som att jag ska spy, men jag lyckas hålla mig. Jag minns även att jag ropar att jag är bajsnödig. Det är bra för det ska det tydligen kännas som. Bebisen ligger väldigt långt ner, hon håller på att ta sig igenom bäckenpassagen. Barnmorskorna tycker det är väldigt konstigt att fostervattnet inte gått ännu, de ska sätta på en grej på lillans huvud för att man ska kunna höra hjärtslagen bättre så då säger de även att de kan ta hål på hinnorna så att det ska gå fortare. Jag har tydligen väldigt starka hinnor och det är därför jag inte fått någon vattenavgång. Det är bra säger dom för då behåller bebisen sin runda huvudform. När de gjort hål på hinnorna kommer det ändå inget vatten. Jag har ingen som helst tidsuppfattning, men inom kort känner jag hur jag vill börja trycka på i värkarna. Det får jag också göra, det känns otroligt skönt! Känner hur smärtan ändras, värkarna blir lättare att hantera. Jag krystar på som tusan vid varje värk. Efter en stunds krystande säger dom att huvudet börjar synas. Jag frågar om jag får känna, det får jag också. Jag känner något med hår på som sticker ut. Tydligen hade jag sagt att det kändes som mjukt könshår.. Haha! Jag fortsätter krysta vid värkarna. Får som en brännande/svidande känsla när jag trycker på, snart är hela huvudet ute, vid sista krystningen tycker dom att jag ska släppa lustgasen och vara med och ta emot bebisen. Jag gör som dom säger och det är en otroligt häftig känsla när jag får luta mig fram och välkomna bebisen med mina händer. All smärta är som bortblåst. Jag får upp det lilla livet på magen, hör hur hon börjar skrika lite lätt. Jag tänker "skönt, hon lever!" Ludwig får klippa navelsträngen samtidigt som jag har vår lilla tjej som kanar runt lite på magen. Jag frågar för säkerhets skull om det verkligen är en tjej, och pustar ut när jag får ett ja till svars. Äntligen är vår dotter här!
Samtidigt som jag och ludwig njuter av att titta på vår lilla prinsessa som ligger på mitt bröst ska moderkakan krystas ut. Jag känner ingenting när den är på väg. De frågar om vi vill se den, Ludde som inte tål blod blir lite smått svimfärdig och tackar nej, men jag ville gärna se den. Tänk att det är i den vår lilla bebis har legat i 9 månader och utvecklats till världens sötaste tjej. Jag sprack som tur var ingenting, men fick två sår på insidan som de ville sy ihop för att det inte skulle svida när jag kissar. Jag får någon slags spraybedövning som bränner en aning. Under tiden ligger leia vid bröstet och snuttar. När allt är klart får vi tre vara ensamma ett tag. Allt känns så overkligt, är vi verkligen en liten familj. Känslorna tar över och vi blir lite gråtfärdiga. Har vi verkligen skapat denna otroligt söta tjej? Har jag verkligen lyckats krysta ut denna fina varelse. Hon ligger och tittar på oss med sina vackra blåa ögon. Hon är det finaste vi någonsin sett.
Efter ett tag får jag ta en dusch, det är viktigt att jag kissar. Jag känner även att det är något som rinner, nu kommer fostervattnet.. När jag kommer tillbaka till rummet ligger leia i ludwigs famn. Han sjunger för henne. De ser så fina ut tillsammans. Mina två älsklingar. Hon mäts och vägs, 3555 gram och 50 cm ren kärlek<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar